Om man jämför med länder som Tyskland, Norge eller Italien har vi egentligen inga dialekter i Sverige. Visst kan svenskar från olika delar av landet ha svårt att förstå varandra ibland, men så svårt som en italienare från Apulien, alltså ”klacken” på Apenninska halvön, och en person från Milano har att förstå varandra har de inte.

Det är kul med dialekter

Även om skillnaderna mellan svenska dialekter inte är gigantiska, älvdalsmålet givetvis undantaget, är det lätt att höra ungefär varifrån i landet någon kommer. Och ofta är det roligt med dialekter. Många av våra mest folkkära komiker, som Babben Larsson, Lasse Eriksson, Anders Johansson och Måns Nilsson, Ronny Eriksson och Lasse Brandeby har alla blivit riksbekanta och folkkära genom att använda sig av sina dialekter. Frågan är dock om de kan mäta sig med de komiker och skådespelare som behärskar många dialekter: Hasse Alfredsson, Robert Gustafsson och den Umeå-baserade gruppen Klungan. När Alfredsson läser sin egen barnbok Varför är det så ont om Q som ljudbok använder han sig av nästan hela Sveriges dialekter, och detsamma gör Klungan i sin radioserie Mammas nya kille. Robert Gustafsson, slutligen, har rivit ner många skratt med sina imitationer av bl.a. speedwayföraren Tony Rickardsson, f.d. statsministrarna Göran Persson och Carl Bildt, och kulturpersonligheter som Ingmar Bergman, Ernst-Hugo Järegård, Robert Aschberg, Magnus Härenstam, Per Gessle och Peps Persson.

Varför är det kul med dialekter?

Vi lever i en tid när det svenska språket blir alltmer homogent. Genom radio, tv och andra medier får vi höra riksspråket så pass mycket att det nästan påverkar oss mer än hur människor runt omkring oss talar. Samtidigt pågår en väldig omflyttning i Sverige, framför allt från landsbygden in till städerna. Detta gör att allt fler börjar tala mer och mer likt rikssvenska. Dialekterna blir mindre vanliga, vilket gör att de också upplevs som roligare. Många människors enda kontakt med lite ovanligare dialekter blir komiker som Klungan och Robert Gustafsson.